En riktigt svår dag!

Jag har svårt att sova! Igår natt sov jag ingenting och inget på dagen idag heller. Livet känns tungt och jag saknar motivation som jag önskar att jag hade. När jag var på prommenad idag insåg jag att jag faktiskt isolerar mig själv från andra människor. Speciellt från nya vänner. Jag har flyttat och studerar nu på universitetet. Det känns främmande att jag "håller mig undan" från stora sammanhang, som tentamensfester. Tidigare har jag nog inte förstått att jag gör det. Men det är troligtvis en "försvarsmekanism". Jag känner mig inte trygg i de nya situationerna och är rädd för att jag ska få ångest. Främst är jag rädd för att min historia ska upprepa sig. När jag gick på gymnasiet fick mina klasskamrater och min kyrka veta om de tidigare övergreppen och även mina lärare. Jag gick kvar på gymnasiet tills jag tog studenten trotts att jag gick dit och mådde "fysiskt illa" över alla rykten som gick. Min upplevelse var att alla tittade på mig när jag gick i korridoren och jag fick veta av mina lärare att mina klasskamrater tyckte synd om mig. Jag var tacksam för att de brydde sig om mig men mådde alldeles för dåligt för att tänka på det. 

Nu för tiden är det som att den där skräcken kommer över mig igen och igen. Jag vill inte ha folk hängande över mig och jag undviker nästan all form av uppmärksamhet. Vilket inte alls är bra. Jag kan inte "trycka in" min egen personlighet så till den milda grad att jag kvävs. Och alltihop bara för att jag är rädd. Rädd för att människor inte ska vilja vara med mig ifall de fick veta. 

Vården är dessutom en enda stor pöl av besvikelse! Jag ville prata med en professionell men då sa de att jag kommer att få stå i kö till psykiatrin till nästa termin. Jag tycker det är helt sjukt! Och inte finns det heller någon jag kan prata med undertiden. Det är bara kö eller akuten. Och jag vill bara ha stödsamtal vid sidan om plugget- inte bli inlaggd och visiterad. Ibland undrar jag vad vi har för förebyggande åtgärder inom psykiatrin egentligen. Jag får helt enkelt vänta eller ta kontakt med något privat, troligtvis dyrt, alternativ.

Idag kände jag mig mer ensam än vad jag gjort på länge. Det finns inga direkta små sammanhang som jag kan gå till. Och de flesta verkar vilja umgås med 20-30 st personer hellre än bara 2-5 st. Jag oroar mig för studierna utifrån min hälsa och min hälsa pga ensamheten. Min biologiska familj har jag inte mycket kontakt med. Men jag saknar en familj. Inte min familj- utan en familj. Nära relationer helt enkelt. Men jag verkar ju vara nästintill oförmögen att släppa människor in på livet även om jag vill. Min ångest känns för stor och så kommer panikkänslorna och signalerar att jag ska "ut" och "bort därifrån". Fly från situationen och de vänner jag faktiskt vill komma nära. Det svåraste är att jag inte kan prata med någon om min situation. Det känns absolut värst. De nära vänner som jag har sen innan känns som att de har glidit undan. Mest för att jag har behövt fokusera på skolan  men också för att jag inte bor där längre. MÅSTE livet kännas så fruktansvärt kämpigt!! Jag vill bara slappna av och umgås med andra utan att behöva ha sirener i huvudet. Det blir säkert bättre. Det har det alltid blivit innan. Men nu känns det riktigt riktigt tufft!

Finns det någon därute som känner som jag?

Med vänliga hälsningar/förövarens dotter

Vingklippt som barn- men inte för evigt!

Är du rädd när Du är ensam? 

Är du rädd fast att Du är mitt ibland människor som Du känner väl? Kanske är du också en av dem som är rädd för att vara hemma? Vet någon om Din situation?

Som barn var min tillvaro fylld av glädje men också av en djup inre smärta. Jag bar på en mycket tung hemlighet. Något som bara min far och jag visste. När jag var barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp av min pappa och min bror. (När jag var 8 år och 11 år gammal) Ingen av dem kände till varandra. 

Allt gjorde så förfärligt ont på insidan. Efter händelsen sa pappa att jag inte skulle säga något till mamma för att han "skämdes" så. Jag trodde att det var mig som han skämdes för och att det var jag som hade gjort något hemskt. Han betedde sig sedan precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt. Jag vågade inte säga någonting till mamma. Min känsla av skuld och min rädsla för att göra pappa arg var alldeles för stor.

I tonåren sov jag ofta hos vänner för att slippa att vara hemma. Jag var livrädd för att det skulle hända igen. När skoldagen led mot sitt slut mådde jag ofta fysiskt illa av skräck. Då visste jag att de flesta andra skulle åka hem till sina trygga familjer- men inte jag. Mitt hem kändes som ett fängelse. En plats som jag var rädd för att inte kunna fly ifrån om jag blev tvungen. Under den tiden av mitt liv undrade jag om det fanns fler som kände sig så oerhört maktlös och ensam som jag gjorde.

Finns Du här, som är utsatt, som har varit det eller som känner någon anhörig som har gått igenom liknande? Eller är Du en av dem som kämpar för att gå vidare efter sådana här upplevelser?

Hur det än ser ut i ditt liv just nu, så är jag jättetacksam för allt som Du vill dela! Du får gärna ställa frågor, berätta om Din egen historia eller välja att bara läsa. 

Du kan välja att vara helt anonym.

OBS! Denna sida är inte endast riktad till kvinnor. Mörkertalet inom detta tema är som störst bland män.

Du är välkomen hit! 

Med vänliga hälsningar/forovarensdotter