Vingklippt som barn- men inte för evigt!

Är du rädd när Du är ensam? 

Är du rädd fast att Du är mitt ibland människor som Du känner väl? Kanske är du också en av dem som är rädd för att vara hemma? Vet någon om Din situation?

Som barn var min tillvaro fylld av glädje men också av en djup inre smärta. Jag bar på en mycket tung hemlighet. Något som bara min far och jag visste. När jag var barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp av min pappa och min bror. (När jag var 8 år och 11 år gammal) Ingen av dem kände till varandra. 

Allt gjorde så förfärligt ont på insidan. Efter händelsen sa pappa att jag inte skulle säga något till mamma för att han "skämdes" så. Jag trodde att det var mig som han skämdes för och att det var jag som hade gjort något hemskt. Han betedde sig sedan precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt. Jag vågade inte säga någonting till mamma. Min känsla av skuld och min rädsla för att göra pappa arg var alldeles för stor.

I tonåren sov jag ofta hos vänner för att slippa att vara hemma. Jag var livrädd för att det skulle hända igen. När skoldagen led mot sitt slut mådde jag ofta fysiskt illa av skräck. Då visste jag att de flesta andra skulle åka hem till sina trygga familjer- men inte jag. Mitt hem kändes som ett fängelse. En plats som jag var rädd för att inte kunna fly ifrån om jag blev tvungen. Under den tiden av mitt liv undrade jag om det fanns fler som kände sig så oerhört maktlös och ensam som jag gjorde.

Finns Du här, som är utsatt, som har varit det eller som känner någon anhörig som har gått igenom liknande? Eller är Du en av dem som kämpar för att gå vidare efter sådana här upplevelser?

Hur det än ser ut i ditt liv just nu, så är jag jättetacksam för allt som Du vill dela! Du får gärna ställa frågor, berätta om Din egen historia eller välja att bara läsa. 

Du kan välja att vara helt anonym.

OBS! Denna sida är inte endast riktad till kvinnor. Mörkertalet inom detta tema är som störst bland män.

Du är välkomen hit! 

Med vänliga hälsningar/forovarensdotter